Elsa Finne I-II

dagen efter h?rsammade han g?rna hennes inbjudning till en enkel hvardagsmiddag. Han visste, att hon d? skulle slakta den g?dda kalfven till hans ?ra och brygga starka

?rm?dde. Hon k?nde hans smak och visste, att f?r honom var ingenting godt nog. Detta ingaf honom en ljuflig f?rnimmelse af trygghet. H?r

rnissa af bildning, hvarmed han glansat sk?despelarens dittills ringaktade yrke. Han var hufvudet h?gre ?n m?ngden, hade ?gon som stora glaskulo

des hon l?tt. Hon s?g honom f?rst som ?Hamlet?, sedan som ?Othello?. Och n?r hon dagen efter stod inf?r hans ansikte i fru Annas salong, lyste hennes ?gon som en lappkvinnas, d? hon h?lsar solen. Det var som att

sina steg till hennes hem. Detta v?llade henne mycket k?rt besv?r och gjorde henne s? lycklig, att hon f?rnekade sin kvinnliga f?f?nga och afsvor sitt hat

heter utvecklade sig b

s? sm?ningom till en vi

isera om, hvad som skul

jorden och allting b?r

sa ett bref fr?n sin farmor, s

luggslitna i v?rens klara solljus; det kan h?nda, att de f?rh?llanden, i hvilka hon lefvat under de m?rka m?naderna, pl?tsligt visa sig uppsluppna

en f?rorsakade honom en smula bryderi. Han visste n?mligen icke r?tt, hvad han skulle taga s

bild; men aldrig kunde v?l han, Didrik Bruun, misst?nkas f?r att p? fullt allvar ha l?tit f?ngsla sig af en liten pensionsflicka fr?n landet? Han hade k?nt sig dragen till hennes ungdom, r?rd af hennes naiva dyrkan, road af hen

rt sin gr?nska i rampens artificiella ljus. Han ?lskade nu

och om hvilken hon senare i lifvet skulle kunna ber?tta f?r barn och barnbarn, att han till afsked kysst henne p? pannan - eller m?jligen p? munnen? Ett s?dant minne ans?g sig Didrik Bruun knappast e

om hon burit v?rldens f?rn?msta klenod; ty hon k?nde stilen. Och Elsa rodnade ?nda ned p? halse

nga. Hon k?nde sig som prinsessan i det sofvande slottet en sommarmorgon, d? alla rosenknoppar brista, och hon

rk?pa med tuppfj?der och ludna ?ron. Han var ju s? full af sig sj?lf, som en tom tunna af luft, hans sj?ll?st bullrande r?st hade aldrig sagt ett ord, som var v?rdt att minnas. Men hon v?gade icke lita p? sitt eget omd?me, s? rakt i strid mot v?rldens

nde hon all v?rens sjudande lifslust, en l?ngtan efter det om?jliga och oupphinneliga - att flyga upp och famna sol

lls tr?ffat honom utanf?r scenen, hade han f?refallit henne som en hvardagsvariant af den roll, han senast utf?rt. I dag var han ?te

de hon och sprang pl?tslig

ann strax fattningen, lyfte p? sin eleganta

orgon,

d - jag ?r ingen Ophelia och ?mnar hvarken bli

fall - h?r? Han sm?log sj?lfbehagl

?tminstone in

te han visste. Hans tragiska hj?lter?st sk?lfde af f?rtrytelse, d? ha

cke f?tt det r?tta greppet p? sin roll.? En s?dan murfvel vil

sig till m?tes! Nu ?ngrade hon, att hon kommit. Hans bref var ju en of?rsynthet. Det l?g ringaktning d?ri. Och hvad betydde v?l hans uppf?rande gent emot henne under hela vinterns lopp? Ringaktning, sj?lff?rgudning! Han hade behandlat henne som ett barn - och hon hade l?tit

en satt henne i halsen, men harmen tog ?fverhand. Hon greps af ett vildsint

iska s? lik Narkissos som ni! sade hon p

han, till h?lften f?rbluffad, till h?lft

dde. Det var han, som var s? k?r i sig sj?lf och som alltid l?g och speglade s

ade p? ett misst?nkt s?tt - h?r m?ste visst vara gr?t i faggorna! Och det f?ll honom in, att han just

r?ckte sin hand f?r att l?gga den kring hennes lif; men

lle s?ga, innan jag reser, att jag aldrig varit s? godtrogen, som ni inbillat er - fast jag ?nd?

rken hvad han skulle s?ga eller taga sig till

la slarfva

t. Jag har aldrig - - - Ni ?r ingen konstn?r - en pap

rna korslagda ?fver br?stet - som i Othello. Han fann ingent

ade han ?ndtligen, lyfte v?

ch brast i gr?t. Hon

bild. S? nickade hon sorgset. Det var sant, att hon var ful

n man n?gonsin skull