Elsa Finne I-II

der farmors ledning. Det var l?xl?sning, det var bleka d?den f?r all kunskap, historien torkade in till ett schema af ?rtal, na

, att hon slumrade till midt under en lekt

onen samtidigt frossade fr?n sida till sida i en ?rolig bok?, som stod uppslagen p? notst?llaren. Farmor, som h?ll sin

intresse. Men i den brokiga samling band, som bildade biblioteket p? Ryd, fann hon ocks? mamsell Bremers Teckningar ur hvardagslifvet och Herta eller en sj?ls historia, Tegnérs Samlade skrifter, Shakespeares Dramatiska arbete

versinnlig salighet i den rena luften ?fver en vaknande natur. Det var v?r och det var morgon, och k?nsl

s?g sig pl?tsligt som medelpunkt i en v?rld full af under och famlade aningsfullt efter e

lla f?rbidan, att lifvet skulle tr?da henne till m?tes, likt en gammal v?l

na. Hennes h?llning var mer ?n v?rdig, hon k?nde sig som en helt viktig personlighet, f?rem?l f?r allas intresse, sin familjs framtid och hopp. Och stolt som en drottning h?ll hon sitt int?g i Tibble, d?r de tunga hjulen d?nade s? h?rdt mot den oj?mnt stensatta l?nga

isningen tog vid. Prosten var en enda stor klump af godmodighet och v?lvilja, men hans sv?llande mage och dallrande kinder f?rkunnade k?ttets evangelium, till trots f?r den religion han

d sin religi?sa ?fvertygelse var hon redan p? f?rhand s? godt som f?rdig. Allt som talade till k?nslan och fantasien hade hon tagit fasta p? och d?raf danat sig en kristendom, som i s

, hon visste nog, att stj?rnorna skulle f?rest?lla v?rldar, magistern hade en g?ng f?rklarat solsystemet, men hon kunde icke fatta det, hon f?rstod aldrig, hvem som ursprungligen t?ndt alla dessa kretsande gnistor i det bl?. D?rf?r h?ll hon sig helst till det gamla och f?rest?llde sig Gud som en gammal man, stapplande fram i sin himmel med staf i hand och st?djande sig s? h?rdt p? stafven, att dess brodd oft

men stackars prosten skulle nog bara bli f?rl?gen och hosta och stam

er jul, s? att komministern m?ste ?f

lse med sitt blod. V?l kunde han tolka lagens bud med skr?mmande allvar, men han underl?t aldrig att efter?t l?ta evangelium lysa; och visserligen m?lade han f?rd?melsen och f?rd?melsens ort med heta f?rger; men han kunde ocks? framst?lla saligheten s?, att det v?xte vingar p? ?h?rarnas sj?lar. Allt detta gjorde starkt intryck p? Elsas fantasi. Hela hans personlighet verkade eggande, och hvad hon h?rde ber?ttas om hans enskilda lif, bidrog i sin m?n till att bef?sta hans makt ?fver hennes inbillning. Han var son till en f?rfallen skoflickare, som d?tt p?

icke ha lidit d?raf! Det d?mpade och melankoliska i hans v?sen stammade nog djupast fr?n denna sorgens k?lla. D?r fanns ju knappast n?gon ljuspunkt i hans yttre lefnadsomst?ndigheter. Hans hustru delade visst icke ens hans tro

en ?nnu h?rligare m?nniskobild; han blef f?r hennes inbillning ett f?rkroppsligande af kristendomens innersta v?sen, af den godhetens och barmh?rtighetens religion han f?rkunnade. Hur ljuft att vid

ty pastor Tibell var en erfaren och samvetsgrann Herrans tj?nare, och det var icke f?rsta g?ngen han hos en kvinnlig konfirmand iakttagit denna blickens illumination, som visserligen f?rst och fr?mst vittnade om himmelsk h?nf?relse, men som utan tvifvel ofta hade en jordisk bottensats. Han visste ju, att den yttre m?nni

Elsa Finne; ty han k?nde, att han ?ppnat nya horisonter f?r hennes sj?ls l?ngtan. Hon var idel tro af h

igt att d?r i hans sj?l fanns en gnista af ska

a snaror f?r m?nniskornas f?tter - och hur skulle han icke t

men han gick och sm?log f?r sig sj?lf, som om han t?nkt p? n?got vackert. Han t?nkte p? sitt k?raste nattvardsbarn, p? det underbart sj?lfulla uttrycket i hennes ansikte, p? de m?rka ?gonens str?lande religi?

r, v?ntande med ?ppen famn. H?rdare och h?rdare slog hennes hj?rta, och redan fr?n fj?rran sj?nk hennes blick med salig h?nryckning in i hans. Hans h?r var som solsken, hans sk?gg var som hans h?r,

r?mt, var lycka, lyft upp till himm

rig skulle kunna f?rtro sin dr?m ?t n?gon lefvande m?nniska. H

ionsdagen framf?r altaret. N?r pastorn v?lsignande lade sina h?nder p? hen