Elsa Finne I-II

ur, n?ra nog en v?lg?renhetsinr?ttning f?r f?rest?ndarinnan. Eleverna utgjordes n?mligen till st?rsta delen af sm?barn, hvilkas m?d

e hon sj?lf s?ga, i det hon lyfte sin

smak att ?gna henne en smula uppm?rksamhet, kunde det glittra ungt i hennes ?gon och skifta sk?rt p? hennes kinder, men tyv?rr skvallrade alltid n?gra rynkor om det faktum, hon eljes dolde som kung Midas sina hufvudprydnader. Hon f?rsvarade sig ocks? lifligt mot alla beskyllnin

njuta fritt husrum och n?ring f?r kropp och sj?l. Med allt detta blef det klent best?lldt, och det visade sig snart, att Elsa i sj?lfva verket blifvit antagen till sm?barnsl?rarinna ut

tillh?rt en vid unga ?r afliden k?r broder. Hennes platta br?st och smala h?fter f?rl?nade ofta en viss illusion ?t framst?llningen. - Af gammalt stod ho

an afsagt sig alla anspr?k p? den respekt, som ?ldern eljes l?tt kunde ha

enspiporna kom fru Anna smygande in i Elsas rum, kastade sig p? kn? framf?r henne, g?md

- - St?ndigt omsv?rmades hon af friare, men kunde icke f?rm? sig att sk?nka n?gon af dem sit

ru hon sorgf?lligt undvek alla tidsbest?mmelser, framgick det dock af hennes

d en tenor - o, en s?dan tenor! Sm?ktande, mjuka

thon Neumann. Och tjusad af hans st?mmas och ha

e kunna komma ?t mina pengar. Men jag ville icke s?ra honom. Jag ?lskade s? besinningsl?st och trodde s? blindt

sk gr?t, men h?mtade sig sna

rd och gr?la med grofva ord i st?llet f?r att sjunga poetiskt! Jag trodde, att jag gift mig med sj?lfva ?Trollfl?jten? och jag vaknade i armarna p? ?Don Bartolo?. Jag hade dr?mt om, att mitt hj?rta dagl

ud trotsigt, och hennes

en under ett antaget namn och bed?rar nog ?nnu oskyldiga kvinnors hj?rtan med sin r?sts smekande klang. Jag ?ngrar, a

och v?nde sig till Elsa i en h?gtidlig ton, som Hamilcar m?tt

men kallsinnighet lurar alltid p? bottnen af deras hj?rtan, och ve den kvinna som troskyldigt ger sig i en mans klor! - - Du ?r lycklig, du! Du ?r ung. Och du

?n till jorden, trampa dem under sina f?tter och, sj?lf o?tkomlig, g? vidare. Det tindrade till i hennes ?gon. Fanns det v?l en sk?nare uppgift f?r en kvinna, ?n att s

e hvarken falska eller farliga, snarare alltf?r naiva i sin of?rst?llda ?ppenhj?rtighet. Icke dess mindre eller v?l just d?rf?r tyckte hon sig ha mera b?de n?je och beh?llning af ett samtal med en man,

nnen. Det var ju d?rf?r icke