Elsa Finne I-II

nsarna h?gst uppe. Nu restes den af det helgdagskl?dda g?rdsfolket och planterades midt i gr?splane

r med rykande gr?t. Allt folket tr?ngdes omkring borden och f?rpl?gade sig bet?nksamt grundligt, s? som skick och sed var. Men efter?t fingo barnen leka omkring majst?ngen,

! sade magistern, skrattande. -

mn, h?rde v?nligt p? hvad de hade att s?ga och intresserade sig f?

lla fingo ?ta god mat och att alla s?go s? n?jda ut. Men allra lyckligast var hon ?fver, att icke beh?fva g? och l?gga sig klockan ?tta. Den tid

nen till stugorna, de yngre till dansbanan i skogen, halfv?gs mot Tibble, d?r blinde J

ssnande till taltrastens s?ng ur djupa skogen. Allt detta var just som en saga, och det om?jligaste blef m?jligt i midsommaraftonens trolska dager. Elsa t

nge g? till dan

f?rr?dde henne utan barmh?rtighet ?t farmor, som of?rdr?jligen f?rde henne till s?ngs. Hon somnade tungt fr?n midsommarnattens sk?nhet; n?r

edrullade f?r hans f?nster, och fram?t eftermiddagen kom do

till farmor - m?jligen har han dansat sig varm och

le g? till dansbanan. Hvarf?r hade han narrats? Och hvarf?r hade han, som elj

rn d?? Hon greps af en instinktiv fasa. D?den, som hittills blott varit en skr?ckbild f?r hennes inbillning, kom henne pl?tsligt n?ra som en hotande verklighet. Om n?tterna kunde hon icke sof

pan med svullna ?gon. Pappa kom ocks?

agistern f

s till. En m?nniska, hvars r?st hon h?rt och hvars blick hon m?tt f?r n?gra f? dagar sed

efvande f?r hennes minne, och steget var f?r stort mellan den jordiska dansbanan och den himmelska saligheten. Elsa visste dessuto

lje kring en saknad, som st?ndigt v?xte. L?nga stunder visste hon icke, hvar hon befann sig, sedan s?g hon en g?ngstig under sig och k?nde svalka, som om hon befunnit s

kl?mningen gaf vika. Hon kastade sig framstupa p? mossan mella

sig ?nnu, tills all kraft str?mmat ur hennes kro

de. Hvad var detta f?r ett ljud? Han visste, att h?r skulle finnas en r?flya uppe p? ?

i riktning mot de tv? stenarna d?r borta p? kr?net. D?r stannade han och b

ll andan ett par sekunder, som om han velat f?nga en f?gel i bo. Hans kortklippta h

n voro som Sorgebarns i sagan. Hon blef icke r?dd, hon lyfte sig blott p?

r du? fr

nut Wadman. M

eter El

ll, nu f?rstod h

han sedan, i det han f?rs?k

n ?r d?d,

gandet, satte m?ssan p? nacken, hoppade ?fver stenen, som

g skulle vara glad, om alla mina magistrar vore d

nasium i

a stad som landsh?vdingen, jag

pappa d?? - ho

staren!

du l?s

in! Knut Wadman fnyst

nic

det ka

slutade icke satsen. -

det ka

flicka i Tibble! Kan

det ka

hans ?gon, han str?ckte fram sin hand

ryckte till, och hennes r?s

ttade bredt och visade sina hvita t?nder och s

ina. D? var det som om hela hennes varelse f?tt kramp

u g?r m

svarta h?ret stod stridt omkring hennes l?derbruna fysionomi. S? sl?ppt

lilla trollet med en f?rnimmelse af, a

*

dden, h?rdt och gulaktigt som ben med bl?aktiga skuggningar och bl?bleka l?ppar. Hon greps af en isande bekl?mning, denna lifl?sa m?nniskobild f?ref?ll henne helt fr?mmande, h?r fanns ingenting kvar af den hon k?nt s? v?l och h?llit s? mycket af. Hvar fanns d? hans v?sen? Hennes blickar fl?go r?

es strupe var som sa

drag grimaserade st?ndigt f?r hennes inbillning, och hon k?nde ?fverallt en fr?n doft, som om jo

ar i en farlig ?lder. Hennes gestalt, som l?nge varit knute