Elsa Finne I-II

och genom sitt gifterm?l hade hon kommit bort fr?n hela sin forna umg?ngeskrets. Aldrig tycks det ha fallit henne in att pr?fva lyckan i ett

rot i jorden. Hon reste aldrig och umgicks s? godt som med ingen. D

rde sin g?rd med samma h?rda hand, fruktad af sitt folk

m sj?lf. Han hade l?tt f?r att fatta, men hatade l?xornas tv?ng. D

rbacka, som en liten centaur, st?rtande ?fver st

bon eller harar, som han f?ngade i giller. Till jakt- och s?llskapshundar brukad

k och lekt Robinson med Fredag och Tisdag. De hade landstigit p? en af holmarna och Iifn?rt sig med jakt och fiske. Deras

nen in till staden och ?terv?nde om eftermiddagarna till fots; det var blott en half timmes v?g, om han f?ljde g?ngstig

aden. D?r inackorderades han hos en l?rare och sattes under str?ng uppsikt, men vann icke dess mindre en sorglig ryktbarhet f?r sitt lefverne. Ofta var det tal om, att han skulle relegeras, fast han lyckade

or och son, d? han tillbringade sina ferier i hemmet. Nu bosatte han sig i garnisonsstaden och utkr?fde, trots moderns f

. Kamraterna kallade honom ?Galna Finne?, men han var mycket popul?r vid regementet, ehuru han drog stora v?xlar p? sina f?rm?ns l?ngmodighet. Efter fem ?rs tj?nstg?ring avancerade han

, hon gasterat p? teatern, f?rvridit hufvudet p? alla garnisonens officerare. Lissnyai Etelka var he

idningarna s?g hon att en fr?mmande officer med namnet Finne blifvit s?rad i slaget vid Szàsz-Sebes, och hon f?rstod att det m?ste ha var

g?stgifvareskjuts fr?n Tibble, i ?sande regn; och vid sidan om sig i vagnss?tet ha

der. D? hon varseblef sin son, som stod i f?rstugan, drypande v?t, med blottadt hufvud, stannade hon pl?tsligt, och ?fver hennes bleka ansikte fl?g en skiftning af ?f

icke h?rd. Hans drag voro h?rjade, de bl? ?gonen tindrade icke af h?lsa och lefnadsmod, som f?rr, och det guldgula h?ret satt nu blott som en blek halmkrans fr?n

till en dugande man; och d?r stod han nu som en tiggare framf?r henne. Hon hade velat l?mna honom en blomstrande egendom i arf; och

nade en m?nniska, f?r hvilken allt slagit fel, men som ?nnu b?r sitt hufvud h?gt. Mager och l?ng var hon, kantig i linjerna, men rak i ryggen. Kanonlockarna hade hvitnat framf?r ?ronen, ansiktet

a honom ohygglig. D? kom han att t?nka p? sin flicka. Han vecklade henn

a, sade han. -

g som ett vedtr? i hennes armar. Det var en lit

den lilla upp till sitt eget sofrum. Innan hon den natten gick till s?ngs, stod hon l?nge och s?g p? det so