Elsa Finne I-II

a l?xorna, som hon f?rst l?st f?r egen del i sin barndom och sedan med sin son. D?rvid h?grade de flydda tiderna ofta fram i hennes minne, och hon t?nkte med vemod p? alla f?rhoppningar

fva sig hem i m?rker, hon hade ?lskat och sett sin k?nsla f?rsm?dd. Hon hade f?tt sj?lfva minnet besudladt, efter det hon s?kt ro f?r hj?rta och sinne i ett gifterm?l utan

t hon misslyckats, b?de som maka och som mor d?r

d?rmed. Men om hon felat, hade

behofvet att l?mna sina erfarenheter i arf ?t ett lefvande v?sen, och F?rsynen hade

hade den f?tt ligga som ett obrukadt kapital. Hon visste nu hvarf?r. Det kom sig af hennes sj?lfviskhet, f?r hennes hj?rtas girighet. I fr?msta rummet hade hon alltid t?nkt p? sin egen lycka, alltid fordrat, innan

?r egen del af detta barn, som hon skulle vara i mors st?lle. Hon skulle icke klema med henne f?r att vinna hennes k?rlek, icke uppfostra henne till balsamin ?t sitt gaml

och tukta hennes stolthet, men ocks? vingklippa hennes alltf?r lifliga fantasi, ty i den m?nskliga

b?rjan af ett soll?st allvar, som verkade n?stan f?rlamande p? Elsas f?rst?ndsverksamhet. Eljes hade hon l?tt f?r att fatta, och med v?nlighet och ber

af farmors allvarliga blick; sa ofta det fanns n?gon m?jlighet att undkomma den, sm?g hon sig ned till bottenv?ningen, till pappa. Ho

?rvaltade han ingenting annat ?n sitt tobaksskrin. Han talade nog ofta om att s?ka sig en annan plats, men det stannade vid orden. ?r efter ?r blef han sittande som dr?nare p? sin mors g?rd utan

et att f? skumpa ?fver stock och sten vid den gamle husarens sida. Han var ?nnu alltj?mt en of?rv?gen ryttare, och det bar af i sporrstr?ck genom skog och mark, vintertid

?r henne sagor s? sorgliga, att t?rarna runno utf?r hennes kinder; men n?r han icke var i lynne att ber?tta, stirrade Elsa in i gl?den, d?r

?ngre var sin uppgift som l?rarinna vuxen; och s?

derat till pr?st och l?st s? ifrigt, att han blef yr i hufvudet och icke l?ngre trodde p? Gud