Elsa Finne I-II

ygande kattens? r?da st?flar hade fl?ckar som om h?fdingen vadat i blod. Den korta gr?na kjolen var ocks? b?de trasig och fl?ckig, och h?ret h?ngde i svarta stripor omkring det bruna ansiktet med

det ?ppna f?nstret till kontoret bolmade r?k ut, och d?r inne satt pappa gungande fram och ?ter i ett moln, med sitt skalliga hufvud framf?r tidningen, som han h?ll utbredd mot ljus

r n?got annat ?n det enahanda, som alltid var. ?Den smygande katten? var bara en liten flicka, som hette Elsa och k?nde sig som e

arna tr?ngdes. Sj?n var bara sund. Granarna stod ?nnu i vinterdvala, men alla bj?rkar hade f?tt sl?jor ?fver sitt okammade bruna

e han, d?rf?r kunde han allting, men d?rf?r var han ocks? ett blekansikte, och hvad hade han f?r gl?dje af allt sitt vetande! Han hade icke st?rre l?n, ?n hvad som gick

brygghuset kom farmors svarta katt glidande p? mjuka ben, med en hvit kyckling

svarta

katten, som i f?rskr?ckelsen sl?ppte sitt byte och skuttade bort. Kyckli

a! Ko

ande kattens? ben domnat under henne, medan hon med h?ngande hufvud som kycklingen snubblade uppf?r trapporna. Farmor v?

?dande ton - aldrig finner du p? anna

m icke! svarade

s?g ju sj?lf att du kas

atten, men katten hade tagit en

! Och du vet, det ?r synd

den onde, och h

en liten sl?ng af riset. Ris var ett skymfligt straff f?r en tolf

arat den stackars hvita kycklingen mot den svarta stygga katten - ?satan! satan!? upprepade hon p? trots - pappa skulle ha ber?mt henne f?r det! Men farmor var elak och dum och or?ttvis. Hennes blod sj?d af hat till den gamla kvinnan, som slagit henne, och f?rvirrade idéer fl?go genom hennes hufvud, medan h

sig, och fortsatte sedan, lugnare, upp?t ?sen l?ngs med en stig,

n ofta t?nkt p?, att taga pappa och magistern med sig dit och visa dem alla slottets skatter, men hon fruktade att sedan icke f? vara ost?rd. Nu visste ingen hvar hon

gande bergvandringen. H?r uppe andades hon friare, d?r n

ar himmeln afskuren p? alla h?ll af berg och taggad af granarna h?gst uppe p? den n?rmsta ?sen. H?ruppifr?n s?g hon Ryd som ett dockhus med flyglar och uthusl?ngor vid en spegelglasdamm med hundra sm? leksaks?a

tager plats. - Hon lade sig n?mligen p? magen mellan de tv? stenblocken, skrufvade sig som en f?gel f?r att f? det bekv?mt i redet, st?dde armb?garna mot den mjuka mossan och l?t ansiktet sjunka i h?nderna som i en klyka. S

r skogar och sj?ar och berg, som h?r, och sm? g?rdar med gamla elaka farm?drar i? Hvar lefva hj?ltarna, som fyllt jorden med sina bragder? Hv

fanns, fast man icke kunde se det och mycket som s?g annorlunda ut, ?n det var. D?r s?g det nu ut som om solen gick ned, men det var icke sant. Det var bara jorden som v?nde sig bort fr?n ljuset. En snabb h?st, som sprang v?sterut ?fver haf

on nyss velat t?nda eld p? g?rden och br?nna farmor. D? och d? v?nde hon sig i flykten och s?g sig tillbaka; och hvar g?ng det riktigt kna

? gr?na eldkulor, som lyste skadegladt i vagnslidrets djupa m?rker, greps hon af ett rasande beg?r att h?mnas. Sitt spjut hade hon kastat, men lasson satt ?nnu knuten kring hennes midja, och hon var skicklig i konsten att bruka den. Hon l?sgjorde den sakta, m?ttade efter de tv? gr?ntindrande ?gonen och l?t snaran hvin

l?ng, stenen l?g p? botten, och August simmade mot stranden, men rycktes ideligen tillbaka af sitt tj

arrande af sp?nning djurets f?rtviflade anstr?ngningar. Hat k?nde hon icke l?ngre, ?n mindr

op som en trasa p? stenarna. D? reste sig hatet ?ter inom den lilla vildinnan, och hon kastade sig ?fver sitt offer och slog dess hu

de hush?llerskan, d? barnet kom fara

ldes af gl?dje. Hon ?terg?ldade v?nligheten med m?nga lugnande smekningar, och Elsa fick sin kv?llsvard och kom ti

?nnu icke hade blifvit begr?nsad af moralbudens bokstaf, anklagade henne f?r mord. Hon var lika fullt en m?rderska, om August var d?d, som om hon slagit ihj?l mamsell Andersson, hvi

r i gr?set ?fver sluttningen mo

ill vid det hon varseblef ett fyrbent sp?kelse, som kr?p fram ur vagnslidret och sl?pade sig tungt ?fver g?rden mot k?ket. I n?s

respekt. Han var f?r henne ett f?rkroppsligande af samvetsagget, oc

D? st?rtade Elsa fram och kastade sig i striden, blef angripen och omringad af de tre hundarna, men slog vildt omkring sig med sitt sv?rd, fick August i nackskinnet och lyfte honom upp i sina armar, fast han fr?ste och kl?ste henne s? att blodet rann. Hundarna f?rf?ljde henne, sk?llande, en bet henne t

ll unds?ttning och jagade hundarna bort. Katten ville hon

flar och sin korta kjol med sitt uppr?rda lilla tattareansikte och sina h?ngand

vildf?gel! Skall din ob?ndiga natur n?gonsin f