Elsa Finne I-II

samt af och an. Hennes h?llning var slapp, uttrycket lyssnande, ?gonen gl?nste sj?lf

ade, vattnet porlade, glittrande bl?tt d?r brisen krusade det, alarnas gr?na kronor susade; ekan vaggade af och an, slitande som en kop

s?g hon blott en evinnerlighet af dagar, veckor, ?r utan inneh?ll. Sommaren skulle by

tt skratt, h?rdes aldrig ett gl?djens ord, h?r kunde ingenting blomma, h?r var d?den bofast b

gligen en ny spik i sin likkista. Ingen visste, hvarifr?n han fick br?nnvinet, men alltid hade han en flaska g

?rruttnelsen. F?r den slocknande gnista af lif, som fanns kvar, k?nde hon k?rlekens varma tillgifvenhet, men sj?lfva det j?sande stoftet ingaf henne en o?fvervinnelig

s rygg, ty hon f?rstod, att hennes nerver och blod bringade den d?ende h?lsningar fr?n lifvet; men hon kunde icke uth?rda det l?nge, efter ett par timmar revolte

et fanns ingenting annat att ?nska i k?rlekens och ba

hade d?den redan st

Elsa! det l?t som ett n?drop. D?r var fara p?

och br?nnvinsflaskan l?g tom bredvid honom - han hade druckit - och det var, kant?nka, som att sl? gift i ett ?ppet br?nns?r

id s?ngen satt farmor, med sin sons hand i sin. Hans ?gon vor

n gripande b?n f?r hans sj?l. Han tryckte sedan med varmt deltagande den faderl?sas hand och sade henne n?gra enkla tr?stens

ke ?fver faderns d?d; den sorgen hade hon redan gr?tit ut, den hade s? l?nge varit f?r ha

deltagande. Han var s? god, han var sig s? lik, utom att han visst blifvit ?nnu

vackert, och allt hvad han sade ingaf en s?dan trygghet. Det var godt att sluta ?gonen och f? en fast h?llpunkt f?r sitt sj?lslifs alla fladdrande st?mningar. Sm?ningom ?tervann han hela sin forna makt ?fver hennes sj?l, blef ?ter hvad han varit, medan han f?rberedde henne till den f?rsta nattvardsg?n

ick i hans lifs ?dslighet. Han hade lidit mycket af sin h?dang?ngna hustrus retlighet och brist p?

f?ll det honom in att f?rs?ka vinna henne med ?fverrumpling, nej, han framst?llde blott sitt f?rslag med en r?st, som darrade af undertryckt k?nsla, och b

na ungdomsdr?mmars slott, Elsebo, som f?r l?nge sedan sjunkit i grus. Alla hennes t

dr?mt om att k?nna f?r den man, den hj?lte hon helst velat tillh?ra; men ak

l?nge, g?rden var pantsatt f?r sku

dande enformighet och fr?n det framtidsperspektiv af l?nga tomma

men i det gamla fanns ingen. Det nya var ocks? en omv?xling, n?gonting obekant, som just d?rf?r rymde en f?rhoppning om n?gon smula v?rme. Det var vidare det af ?de

n hvad hon visste eller trodde sig veta om hans fattiga lif, hans kamp, hans tro, hans olyckliga ?ktenskap, hans hj?rtas godhet

om vaknat och s?g verkligh

ndedr?kt, v?rmas af hans v?sens v?rme och ha r?tt att bli varm utan att beh?fva blygas efter?t. - D?r var dr?mmen om frihet, om ett eget hem, hvars h?rskarinna hon skulle bli, och som hon fick inr?tta efter sin egen smak - med en lugn

armor, som blifvit f?rberedd, gjorde inga sv?righeter; hon var glad, att innan hon sl?t sina ?gon, f? l?gga sin sondotters hand i en hederl

en gamlas v?lsignelse; men dessf?rinnan utbredde Johannes Tibell sina armar,

kom detta br?nnande insegel och v?ckte ond blod inom henne, ingaf henne en obest?md, of?rklarlig vedervilja. Hon ryckte sig l?s och sk?t honom fram

att ?ktenskaplig lycka endast kan vinnas genom sj?lfviskhetens ?msesidiga f?rkv?fvande. Egoismen ?r en karg oc

h?lla. Den gamla var djupt r?rd, och hennes r?st sk

sta kyssen, f?ref?ll den henne som ett ondt varsel, och n?rhelst detta samma ?ter uppenbarade sig i hennes trolofvades smekningar, skyggade hon. En g?ng ville hon bryta f?rlofningen. Hon hade fattat si

aste. Ett rent hj?rta kan icke f?rdraga n?gonting som s?rar blygsamheten, och s?tter du ringaste v?rde p? min tillgifvenhet, s? tag varligt p? mina k?nslor, ty den som lockar mig att gl?mma renhetens bud, f?rlorar min aktning och i samma stund hvarje solgrand af min k?nsla. Men b?st ?r det nog ocks? f?r dig att vi bryta, ty du kan s?kert icke heller forts?tta

ygghet skulle f?rsvinna, efter det hon v?l blifvit hans ?kta maka. F?r att lugna henne under den v?ntans tid, som ?nnu ?ter