Elsa Finne I-II

?ktat en torparedotter fr?n Finnbygden och som f?ljd af sitt missgifte r?kat i delo med sin sl?kt, d?rf?r kom han att odla utsocknes jord; me

krar under hans h?nder, stenar till br?d, tr? till guld. Han tog namn efter sin mors hembygd, kallade

henne, d? hon var fattig, fast han senare icke saknade mod att kr?nka henne med en bek?nnelse om sin k?rlek. Detta tilldrog sig i hennes eget hem p? Ryd, tre m?nader efter br?llopet, en dag d? luften var kv?fvande het och jasminerna doftade bed?fvande. F?nstren stodo ?

llt fr?n den dagen var det som om hon f?tt ovil

omr?de h?ll han sig uteslutande till quatuor species. Skriften l?rde att en hustru skall vara sin man underd?nig; och d?r fanns intet undantag f?r det bl? blodet. D? hans hustru icke dess min

ra den pr?fning, F?rsynen p?lagt honom, d? segerns krona utan tvifvel skulle komma honom till del i ett annat lif; men doktorn gaf hopp om, att segerns

lldragelsen skulle vara helt n?ra f?rest?ende, och p? detta antagande grundade en ber?kning, hva

n d?rmed f?r?ndrades ingenting i f?rh?llandet mellan makarna. Hennes n?d synes icke ens ha k?nt

lf, att f?rbannelsen ?nnu h?ftade vid frukterna fr?n kunskapens tr?d. Icke dess mindre hungrade han alltj?mt efter Evas ?pple och k?nde det som en br?nnande skam att ha blifvit utdrifven ur paradiset. A

mmel och pjunk f?raktade hon, och den p?flugna nyfikenheten h?ll hon si

j?lf f?rv?llat b?de sin egen olycka och sin mans f?rfall. Ho

mheten, den hj?rtats v?lsignelse, som aldrig kom henne till del. Starka kvinno

llarna hade tr?ngt s? djupt, att alla spirande k?nslor exstirper

hvar sin v?ning af herreg?rden. Barnet, som skulle ha blifvit ett f?reningsband mellan f?r?ldrarna, blef i st?llet ett tvistefr?, ty ocks? drinkaren ?lskade sitt eget blod i